Vår sista dag i Aktse, Micke begav sig ut på en långpaddling och jag vandrade runt lite på fjället bland alla höstfärger med utsikt över deltat ut från Rapadalen! I lä var det riktigt varmt och mysigt när himlen sprack upp och vädret gick från mulet och småregn till klart och soligt!
Vi hade bestämt att ses kl 12 så jag gick ner och väntade vid bryggan lite tidigare då det var en himla fin plats!
Träffade då på en väldigt kelen och bestämd hund som höll mig sällskap tills jag verkligen fick lov att säga NEJ för att jag inte orkade klappa honom mer 😅
Micke kom tillbaka exakt 12.00, alltså på sekunden! Sjukt imponerande! Laddade med lunch medan stugvärdarna stängde ner Aktse-stugorna för säsongen.
Nu var planen att ta oss och kajaken tillbaka hela vägen till bilen. Första biten paddlade Micke, sen möttes vi upp för att dra kajaken de 5 km genom skogen, och sedan skulle vi ev tälta och paddla sista biten dagen efter eller paddla sista biten på kvällen det var inte helt bestämt.
Så, etapp 1 inleddes. Jag hajkade ca 6 km genom skogen i super-tax-tempo och träffade på en Tysk stackars turist som lugnt gick på stigen och strosade. Han började prata med mig och var då tvungen att öka tempot till det tredubbla för att hinna med 😅
Efter en dryg timme var jag framme vid bryggan där Micke redan packat på kajaken på kärran. Fulltankad med energi började jag dra ekipaget längs med grusvägen, drog på lite cirkelfysmusik i väskan och sen kunde inget få stopp på mig 😄
Efter några km blev vägen allt knöligare med stenar och vagnen som vi döpte till Ivanhoe pga tappert kämpande icke klagande började bågna. Så nästan uppe för den sista backen och 1 km från målen så gick vagnen sönder...
Som tur var så var vi bara ca 200 m från vattnet så vi bar ner kajaken dit:
Eftersom Micke haft en superfin paddling på morgonen så tyckte han att jag också skulle få uppleva detta! Så planen blev att jag skulle paddla 12 km över sjön Tjaktjajaure till dit vi lagt i kajaken några dagar tidigare. Allt såg superfint ut, kajaken var packad och jag var redo. Även om jag var rätt sliten efter tidigare dagarnas äventyr så tänkte jag att 12 km fin paddling klarar jag lätt 😎
Så blev det inte riktigt... Ganska snart så kom jag ut på öppnare vatten och vinden tilltog rejält vilket ledde till att vågorna blev höga och dessutom kom direkt från sidan. Jag kände hur trött jag var i armar och latsen och energin började sina efter flera timmars vandring och kajak-släpande... Jag såg på ganska långt håll att det inte såg jättekul ut - men tänkte väl lite naivt att det nog såg värre ut än det var.
Jag är inte supervan att paddla och har mest paddlat med sällskap, men tillräckligt har jag lärt mig av kajak-master-Micke för att lyckas undvika att välta i dessa vågor. Men det var inte helt bra så jag kände att jag var tvungen att ta mig i land snabbast möjligt innan situationen blev jävlig på riktigt. Jag var ca 1 cm från att bryta ihop när vågorna liksom tog kontroll över kajaken och sköt iväg den åt helt fel håll, och därpå serverade en ny vågattack.
Efter att ha krigat mig in till närmsta land och fått upp kajaken ringde jag Micke - tack och lov hade vi nu telefonmottagning! Jag insåg då att jag var på det sämsta stället, typ 2 km från vägen och långt ifrån allt. På hela sträckan var det här det stället där jag typ inte kunde ta mig någonstans och ingen kunde ta sig till mig. Så jag satte mig i skogen och grinade lite, och sen fick jag helt enkelt hoppa i kajaken igen- ta mig ut i vågorna och paddla längre in i den vik där jag befann mig. För att komma närmre bilen, vägen, ja någonting!
| Vid den blå pluppen var jag |
Så jag paddlade så långt in jag kunde och drog återigen upp kajaken på land, men det var fortfarande för långt för att ta sig någonstans med kajaken så paddlingen skulle behöva fortsätta dagen efter. Klockan började bli mycket och det började skymma. Efter en del samtal, en tältuppslagning mitt bland massa smågranar och ett totalt psykhaveri (när jag kom på att jag dels är jävligt mörkrädd och dessutom hade mina öronproppar i sovsäcken som var i väskan som Micke hade med sig) så dök det upp en pannlampa i skogen. Tror sällan jag blivit så glad att se någon som då! Tyvärr så var det en 10 m bred fors som Micke fick kliva igenom för att komma hela vägen fram men då var det redan kolsvart ute så alternativet att gå runt var inte helt lockande.
Så blev det en middag och en kall natt i tältet mitt i ett träsk. Just då kände jag mig ganska less på äventyr om jag ska vara ärlig 🙃 Men ändå väääldigt glad att
- kajaken inte vält ute på sjön
- jag hade sällskap
- tanken på att få sova i en säng dagen efter
Jag sov väl kanske 3-4 timmar pga att vi bara hade en sovsäck (kommunikationsmiss), det var kallt och jag fick så ont i kroppen. Tror inte jag är skapt att sova på luftmadrass 😝 Så när jag vaknade dagen efter och tänkte att jag skulle jobba 7 timmar senare så kändes det ganska galet. Men Micke paddlade kajaken de 10 km som återstod, i höga vågor och rak motvind - vilken hjälte. Jag gick över forsen, till bilen och satt i den och häckade i två timmar. Sen körde vi till en camping i Jokkmokk, och så var sagan slut för denna gång! Puh!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar