Ja den här ökända "public transport-taxin" var inte så illa som det kunde varit! I skräckhistorier berättas om att de stoppat in 19 pers trots endast plats för 13 (och det är Thai-säten så inte precis Emirates-flight-utrymme), slängt av folk pga överbokning och fem timmars för lång restid.
I min buss var vi bara precis så många som det fanns säten, pluspoäng!
Tyvärr var en liten thaitjej sjuk så hon satt och hulkade/kräktes lite då och då. Vem klarar av sånt utan att själv må illa? Kände kräkslukt överallt efteråt.
Var även ett tyskt par ombord som var oroliga att missa sitt flyg, så i bästa välmening körde chauffören som en BILTJUV! Kände paniken ett antal gånger och såg framför mig hur vi skulle välta ut i bushen till vänster där jag skulle få hela kroppen fylld av glassplitter från rutan (jag satt längst bak på den vänstra sidan) samt förmodligen bli invalidiserad eller avlida.
Tackar och bockar för att jag får leva ännu en dag samt slapp dö en plågsam död (en av mina stora skräcker) :-)
Första flighten gick bra, hann se några avsnitt av världena coolaste Rebel Wilsons TV-serie och var inte överdrivet rädd förrän planet gjorde en kastsväng mot slutet som fick mig att nästan kissa på mig lite.
Andra flighten var en timme försenad, när vi rullade ut mot startbanan sken hela himlen upp minst var 30e sekund av blixtrar. Hade jag inte haft sådan beundransvärd självkontroll (hahahaha) hade jag hoppat av planet! Önskade att jag hade varit redlöst berusad alternativt nedsövd för jag var så jäääkla rädd. Inte för att jag ens vet om det är farligt för ett plan att träffas av blixten men det kändes som Världens Sämsta Ide att lyfta ett plan i detta. Så jag gömde huvudet i armarna och satt och upprepade "jag vill leva, jag vill leva, jag vill leva, jag vill leva..." (började med "jag vill inte dö" men det säga ju att 'inte' försvinner bort så ändrade mig snabbt) från det att vi började rulla ut på startbanan tills att säkerhetsbältsskylten släcktes på xxxx m höjd. Satt också och tänkte igenom allt kul/bra jag haft/gjort i mitt liv, men ville inte skicka ut signalen att jag var "nöjd" till universum så det var mer mot slutet jag vågade göra det.
Känner mig inte redo att dö, så mycket insåg jag av denna nära-döden-dag! mvh Dramaqueen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar